Fröken Frestelse

Fröken Frestelse

Om bloggen

Om allt som berör, får mig att skälva, känna hjärtat slå snabbare och andas häftigare.
Det handlar om att låta sig förföras. Våga, känna, smaka.. Det är en förlustelse i livet, kläder och skor, dyr whisky, bakverk, choklad och män.

Fantasier i kursiv stil, verklighet i vanlig.

Gå gärna in på Lustbloggar
och rösta orgasm så gör ni lilla Fröken glad!


Uppvaknande

VerklighetPosted by Fröken Frestelse Mon, July 04, 2016 22:23:19

Det är som att sakta vakna upp ur en lång, mardrömslik dvala. Andningen är hackig. Kroppen svag.

Till slut hann allt jag varit med om ikapp mig. Ett nödvändigt ont. För visst är det så att riktigt fria från vårt förflutna blir vi aldrig, men vi måste kunna se det och acceptera det som en del av oss. Innan dess, kämpar vi emot oss själva och hindras därmed av dolda rädslor från att till fullo uppnå våra potential.

Jag hade vid 28 års ålder sett mer än de flesta gör under en livstid. Efter en oerhört traumatisk händelse, som avslutade åratal av våld och död som oombett kommit i min väg, krossades till slut mitt innersta väsen. Jag bestämde mig helt sonika för att ta mitt liv. Jag skulle skära upp handlederna i badkaret. Man kan säga mycket om mig, men om det är något som alla i min omgivning är överens om så är det godhet och beslutsamhet. Det gjorde mig ont att ta ett så egoistiskt beslut, jag anser att självmord är för fega jäklar, men i chocken av vad som hänt, var tanken på att ta mitt liv det enda som gav mig ro.

Ni förstår…. Människor är djur! Det spelar ingen roll vilken klass, religion eller land vi tillhör. Det kommer alltid finnas de som är så pass svaga att de faller för ondska, mäter sina framgångar i materiella saker, eller antalet underkastade. Eliten är värst. Tro inte att bara för att någon är adlig så är de därav automatiskt befriade från kriminalitet. Snarare tvärt om.

Det är som en slöja som dras bort från ansiktet. Dagen då den falska tryggheten vi alla är invaggade i skingras för verkligheten. Det är omöjligt att göra det ogjort. Resultatet är att jag känner det nästan som att jag flyter på samhället, i stället för att vara en del av det. Förmågan att hålla en normal konversation har förbytts till en tyst fascination av hur ytligt och främmande livet som svenne-banan verkar vara. En del av mig skulle så klart önska att ingenting av det jag sett eller gått igenom hade hänt. Att jag hade fortsatt få gå runt i min falska bubbla tillsammans med de andra. Men på samma gång så….

…Jag är av den bestämda meningen att allt som händer gör det av en anledning. Livet går ut på att lära sig så mycket som möjligt. Att välja godhet i alla handlingar, även fast du är hotad och rädd, trött eller ledsen.

Som ni förstått ville ödet annorlunda med mig, mitt liv var trots allt inte slut, och en ängel räddade mig från dödens käftar. Han tog hand om mig i ett års tid och fick mig att börja känna att jag orkade leva igen.

Sedan dess har jag gjort mitt yttersta för att att förstå, acceptera och lära mig av allt det fruktansvärda. Blivit mästare på att släppa taget.

Men det verkar som att alla människor har en gräns, och jag nådde den för ett år sedan då jag fick utmattningssyndrom. Tydligen hade en annan omtumlande händelse, något år tidigare triggat ett post traumatiskt stressyndrom hos mig som jag sedan gått och burit på. Jag har hanterat det efter bästa förmåga, inte flytt från det, men ej heller läkt ut det. Så när nya jobbet, utomkvedshavandeskapet och den nya relationen sammanföll tog det slut på krafterna. Jag blev tom. Och tom har jag förblivit fram till nu.

Jag har rört mig i mörker, nästan försvunnit från jordens yta. Klippt banden med i princip allt och alla. Men äntligen känner jag en aning av mig själv. Denna gång ej gäckande, utan mitt gamla jag- på riktigt. En skör låga av lust och hopp har börjat brinna i mig. Känslig för minsta vindpust har jag knappt vågat tro att det är sant. Men den har funnits där ett tag nu, och jag vill tro att den med tiden kommer bli starkare.

Jag kan nu, som trettio-någonting, se tillbaka på allt som hänt och med gott hjärta konstatera att jag alltid följt mitt moraliska kompass. Att det som hänt mig berott på otur, snarare än dåligt omdöme. Om jag skall bli beskylld för något så är det att alltid leta efter det goda i varje människa.

Jag är hellre god och naiv, än elak och cynisk!



  • Comments(14)//blogg.frokenfrestelse.se/#post82