Fröken Frestelse

Fröken Frestelse

Om bloggen

Om allt som berör, får mig att skälva, känna hjärtat slå snabbare och andas häftigare.
Det handlar om att låta sig förföras. Våga, känna, smaka.. Det är en förlustelse i livet, kläder och skor, dyr whisky, bakverk, choklad och män.

Fantasier i kursiv stil, verklighet i vanlig.

Gå gärna in på Lustbloggar
och rösta orgasm så gör ni lilla Fröken glad!


Lamborghini

VerklighetPosted by Fröken Frestelse Sun, October 09, 2016 17:08:27

Ibland så vill jag bara pausa från allt. Ta ledigt från eländet och hänge mig åt lust. Fröken Frestelse finns fortfarande där inne någonstans, hon kommer bara inte fram lika ofta under perioder då energin behövs till att läka. Jag delar med mig av ett skönt minne från i somras. En sådan där dag när vi vaknat i ottan och bestämt oss för att bara dra iväg. Möta soluppgången i 300 km/h.
Det härliga med tidiga morgnar är att ha känslan att få uppleva världen, nästan helt själv. Lite som Adam och Eva i Lustgården, fast med 2000 års teknisk utveckling i bakfickan.

Träd och ängar susar förbi, bildar ett härligt grönt täcke i varierande skiftningar samtidigt som solens första strålar försöker bryta igenom molnigheten. Jag njuter hela vägen, även fast jag erkänner att jag i någon tvär kurva, med bultande hjärta, måste greppa sitsen extra hårt för den svindlande fartens skull.

När sceneriet så väl saktar in befinner vi oss långt ute på landet och en annan typ av lust har börjat göra sig påmind. Kanske är det adrenalinet som ligger bakom, kanske känslan av frihet, men vi kan knappt vänta tills vi slagit in på en liten, enslig skogsstig och stannat de 552 hästkrafterna. Vi tumlar skrattande ut ur de låga sätena och möts i en stående omfamning. Kylan från karossen svalkar genom det tunna jeanstyget på min klänning och får mina bröst att knoppa. Hans varma kropp tynger mig mot bilen och tillsammans bildar de båda motsatserna en härlig sensation som väcker mig ytterligare. Skakar mig ur min utmattade dvala och får mig att känna mig än mer levande.

Hans kyssar är fortfarande som första gången våra läppar möttes. Hungriga, men sensuella, heta men kontrollerade. Lite som med retorikens gåva - att veta hur man uttrycker sig inte bara i ord utan även i väl valda pauser. Ljust de där pauserna, när hans mun lämnar min, och det uppstår ett tomrum, en avsaknad av energin som nyss strålade mellan oss, sensationen av varmt, sammetslent mjukt mot mig som nu plötsligt lyfts ifrån mitt fysiska medvetande, ljust det gör mig galen av åtrå. Mer, ge mig mer!

Ålar mig under hans tyngd, mitt sköte mot bulan i jeansen. Kan inte hålla mig alls längre, utan knäpper lekfullt upp den översta knappen på byxorna och vänder sedan min härligt fylliga bakdel mot honom samtidigt som jag för upp klänningskanten i svanken. Vickar sakta, lekfullt, medan jag leende möter hans blick över min axel och nöjd konstaterar att min manöver haft önskad effekt. Hans blick är djupa brunnar av upphetsning.

Jag hinner knappt sära på benen innan han är djupt inne, som ett spjut av välbehag fyller han mig med hela sin närvaro. Andas het luft som får mina nackhår att resa sig i den annars svala morgonen. Långa, djupa, njutningsfulla tag. Lemmen glänsande av min saft där den försvinner in.

Lutad över mig drar han ner blixtlåset i ryggen på klänningen och för ner den över axlarna, blottar mina behag. Juckar långsamt i mig, medan han lekfullt nafsar, kysser och biter min nacke, örsnibb, käklinje. Händerna som kupar mina bröst förvandlas plötsligt till hårda nypor om mina nipples, får mig att dra häftigt efter andan.

Han rycker med mig och tvingar ner mig över motorutrymmet på bilen. Får hålla emot mig med händerna fast placerade under den lätta bakvingen för att inte knäna skall vika av kraften från hans stötar. Framför mig speglar glaset himlen, skyarna blandar sig med maskindelar, de grova svarta slangarna.... Allt formas till en massa av, i mina ögon, näst intill utomjordisk mekanisk skönhet.

Ångan från våra heta kroppar flyter ihop med morgondiset som stiger ur markerna omkring oss. Tung andhämtning, hesa rop. Tillsammans kommer vi i ett häftigt crescendo.
I vildmarken kan ingen höra dig skrika... ;-*



  • Comments(4)//blogg.frokenfrestelse.se/#post85

Dangerous kind

VerklighetPosted by Fröken Frestelse Thu, September 08, 2016 07:50:25



  • Comments(0)//blogg.frokenfrestelse.se/#post84

Historien om hur jag dog och kom tillbaka

VerklighetPosted by Fröken Frestelse Wed, September 07, 2016 23:37:38

För att förstå varför jag befinner mig där jag är idag, måste först min historia berättas. Det är mödosamt arbete att dra upp det gamla i dagens ljus igen, men det känns som att det är enda sättet för mig att en gång för alla bli fri och få lägga det bakom mig. Det är en osannolik historia. Därför tar jag det från början. Det kommer bli en följetång det här…


Det började en varm sommarnatt i mörkret på söder och slutade likadant. Enda skillnaden var att jag då hade en pistol riktad mot mitt huvud.

Han var smidig som en panter. Visste precis hur man rörde sig i skuggorna. Tillräckligt diskret för att aldrig åka fast, men precis lagom fräck för att få det han ville ha.

Så snart hans ögon landade på mig var jag med andra ord rökt.

Charmen i kombination med det fräcka leendet fick mig på fall. Trots att jag kände doften av fara drogs jag till honom som malen till lågan.

Rakat huvud, de svarta tatueringarna som ringlade sig ner längs med de muskulösa armar… Hans bakgrund som kickboxare hade satt sina spår i hela kroppen som var stark, smidig och med reflexer omöjliga att lura. Klanen han tillhörde gick långt tillbaka i Sveriges historia.
Lika plötsligt som han kom in i mitt liv, lika ögonblickligt befann jag mig själv i hans. Företaget han drev visade sig vara ett skalbolag för något mycket smutsigare. Stockholms undre värld öppnade sig under mig som en avgrund.

Det tog ett tag för mig att inse att de ljusglimtar han visade mig av sin goda sida endast var en charad, ett spel för att hålla mig kvar hos sig tillräckligt länge för att få allt det han ville ha av mig. Desto mer jag kämpade emot, desto djupare sjönk jag. Han var som kvicksand. Jag skulle dö. Min familj skulle dö, om jag någonsin yppade ett ord för någon om hans smutsiga affärer eller lämnade honom.

Ändå så tog jag mod till mig och försvann en dag. Det tog ca sex månader för honom att hitta mig. Bara chocken av att se honom igen gjorde mig handlingsförlamad.

Den natten tog han ifrån mig mitt innersta, allt det som någonsin gjort att jag kände mig levande. När nästa dag grydde var jag död. Jag mins att solen lös, och att jag tänkte att det var oerhört konstigt eftersom hela världen borde vara svart. Jag staplade iväg till jobbet. Utförde mina arbetsuppgifter som i koma. En kollega undrade vad som stod på och jag hasplade ur mig bitar av vad som hänt. Kollegan gick därifrån asgrå i ansiktet.

Jag gick inte tillbaka till det jobbet något mer.

I stället gick jag hem och bestämde mig för att ta mitt liv. Det skulle inte göra något för jag var död i alla fall. Hade det inte varit för att börjat gråta okontrollerbart hemma hos en vän efter några glas vin, så hade jag säkerligen genomfört min plan. I stället ringde hon mina föräldrar som kom och hämtade mig och sedan vakade över mig dygnet runt.

De tog mig från Sverige och gömde mig vid havet. Tvingade mig att äta. Tvingade mig att gå på långa promenader längs med stranden. Jag orkade inte lyfta blicken, så stenarna längs med strandbrynet var det enda jag såg. Ibland plockade jag upp någon som tilltalade mig. Det blev en hög på matbordet. Alla var svarta.

Men mot slutet av vistelsen hade stenarna börjat ändra färg. De var gröna, rosa och vita. Jag slängde de svarta tillbaka i havet. Dom färgglada fick följa med hem och ligger än idag i en skål i vardagsrummet som en påminnelse att det går att återvända från de döda.

Fortsättning följer...




  • Comments(2)//blogg.frokenfrestelse.se/#post83

Uppvaknande

VerklighetPosted by Fröken Frestelse Mon, July 04, 2016 22:23:19

Det är som att sakta vakna upp ur en lång, mardrömslik dvala. Andningen är hackig. Kroppen svag.

Till slut hann allt jag varit med om ikapp mig. Ett nödvändigt ont. För visst är det så att riktigt fria från vårt förflutna blir vi aldrig, men vi måste kunna se det och acceptera det som en del av oss. Innan dess, kämpar vi emot oss själva och hindras därmed av dolda rädslor från att till fullo uppnå våra potential.

Jag hade vid 28 års ålder sett mer än de flesta gör under en livstid. Efter en oerhört traumatisk händelse, som avslutade åratal av våld och död som oombett kommit i min väg, krossades till slut mitt innersta väsen. Jag bestämde mig helt sonika för att ta mitt liv. Jag skulle skära upp handlederna i badkaret. Man kan säga mycket om mig, men om det är något som alla i min omgivning är överens om så är det godhet och beslutsamhet. Det gjorde mig ont att ta ett så egoistiskt beslut, jag anser att självmord är för fega jäklar, men i chocken av vad som hänt, var tanken på att ta mitt liv det enda som gav mig ro.

Ni förstår…. Människor är djur! Det spelar ingen roll vilken klass, religion eller land vi tillhör. Det kommer alltid finnas de som är så pass svaga att de faller för ondska, mäter sina framgångar i materiella saker, eller antalet underkastade. Eliten är värst. Tro inte att bara för att någon är adlig så är de därav automatiskt befriade från kriminalitet. Snarare tvärt om.

Det är som en slöja som dras bort från ansiktet. Dagen då den falska tryggheten vi alla är invaggade i skingras för verkligheten. Det är omöjligt att göra det ogjort. Resultatet är att jag känner det nästan som att jag flyter på samhället, i stället för att vara en del av det. Förmågan att hålla en normal konversation har förbytts till en tyst fascination av hur ytligt och främmande livet som svenne-banan verkar vara. En del av mig skulle så klart önska att ingenting av det jag sett eller gått igenom hade hänt. Att jag hade fortsatt få gå runt i min falska bubbla tillsammans med de andra. Men på samma gång så….

…Jag är av den bestämda meningen att allt som händer gör det av en anledning. Livet går ut på att lära sig så mycket som möjligt. Att välja godhet i alla handlingar, även fast du är hotad och rädd, trött eller ledsen.

Som ni förstått ville ödet annorlunda med mig, mitt liv var trots allt inte slut, och en ängel räddade mig från dödens käftar. Han tog hand om mig i ett års tid och fick mig att börja känna att jag orkade leva igen.

Sedan dess har jag gjort mitt yttersta för att att förstå, acceptera och lära mig av allt det fruktansvärda. Blivit mästare på att släppa taget.

Men det verkar som att alla människor har en gräns, och jag nådde den för ett år sedan då jag fick utmattningssyndrom. Tydligen hade en annan omtumlande händelse, något år tidigare triggat ett post traumatiskt stressyndrom hos mig som jag sedan gått och burit på. Jag har hanterat det efter bästa förmåga, inte flytt från det, men ej heller läkt ut det. Så när nya jobbet, utomkvedshavandeskapet och den nya relationen sammanföll tog det slut på krafterna. Jag blev tom. Och tom har jag förblivit fram till nu.

Jag har rört mig i mörker, nästan försvunnit från jordens yta. Klippt banden med i princip allt och alla. Men äntligen känner jag en aning av mig själv. Denna gång ej gäckande, utan mitt gamla jag- på riktigt. En skör låga av lust och hopp har börjat brinna i mig. Känslig för minsta vindpust har jag knappt vågat tro att det är sant. Men den har funnits där ett tag nu, och jag vill tro att den med tiden kommer bli starkare.

Jag kan nu, som trettio-någonting, se tillbaka på allt som hänt och med gott hjärta konstatera att jag alltid följt mitt moraliska kompass. Att det som hänt mig berott på otur, snarare än dåligt omdöme. Om jag skall bli beskylld för något så är det att alltid leta efter det goda i varje människa.

Jag är hellre god och naiv, än elak och cynisk!



  • Comments(14)//blogg.frokenfrestelse.se/#post82

I mörker

VerklighetPosted by Fröken Frestelse Tue, December 08, 2015 15:09:49


Jag lever i skuggorna. Har gått i tusen bitar och hur förtvivlat jag än försöker plocka ihop skärvorna så är det som om delarna inte längre vill passa.

Trots att allting tickar på runt omkring mig, precis som vanligt, så är det som att uppleva världen på håll. Som en uppvridbar docka ler jag och skrattar på beställning, men inuti händer ingenting.

Mitt hjärta som var så fyllt av kärlek, vilja och livskraft gör nu i stället ont för varje andetag jag tar. Nätterna är en plåga som aldrig tar slut. Mörker.... Jag är omgiven av mörker.

Vissa dagar kan jag nästan ana mitt gamla jag, men i stället för att vara där för att stanna så är det mer som en retande skugga som skrattar åt mig.


Jag kämpar som ett djur för att inte visa utanpå hur skadad jag är. Vill inte blotta strupen för hyenorna runt omkring mig.

Men skulden tynger mig och drar ner mig mer och mer i djupet. Allt som kunde ha varit som inte blev... Allt jag borde vara men inte är.... Han som jag fortfarande saknar vid min sida fast än jag inte borde.... Han som finns vid min sida, men ändå inte har mig helt och hållet...



  • Comments(7)//blogg.frokenfrestelse.se/#post81

What comes up...

VerklighetPosted by Fröken Frestelse Mon, June 01, 2015 21:40:22
What comes up must come down!
Kanske är det som de säger… Att de stjärnor som brinner starkas också slocknar fortast.
Jag har varit på väg ner länge nu. Överväldigad av livet och allt ansvar jag bär, avsaknaden av återhämtning, händelsen i höstas då jag hamnade på sjukhus… Det har varit alldeles för mycket för mig.

Jag har försökt resa mig gång på gång. Envis och stark. Men alla har sina gränser. Jag har nått min nu.

När vännerna inte längre känner igen mig så inser jag att det egentligen redan gått för långt, alldeles för långt. Men kanske är det också lite så jag är - blind för gränser. Det är en styrka och en svaghet i ett. Att kunna se bortom sig själv.

Läkarna är överens. Utmattningsdepression kallar de det. Inom ett halvår skall jag vara på fötter igen. Jag hoppas på snabbare. Vi får se…
Jag lägger mig ner i dina händer nu. Naken. Vingklippt.
Du får ta mig härifrån. Bära mig i din näve till horisonten där solen möter havet.
Sommarn får andas liv i mig igen. Värma upp själen som sakta frusit till is av de kalla vindarna.
Du aktar mig väl?



  • Comments(9)//blogg.frokenfrestelse.se/#post80

Sex on a leash

VerklighetPosted by Fröken Frestelse Wed, April 29, 2015 10:01:09

Det är ju själva fan det här! Helvetes, jävla kuk! Ursäkta min fula mun... Vill kanske Herrn ge mig smisk? Eller binda fast mig över matbordet och trycka upp en stor plugg i min lilla stjärt...

Jag är så uppslukad av mitt arbete. Alldeles för mycket ansvar. Sektioner med män som jobbar under mig. Leder dom mot vårt mål, samtidigt som den enda jag längtar efter är att få släppa allt. Alla måsten, allt tvång. Bara lägga mig i händerna på en stor stark man. Han som får mig att glömma allt annat.

Varför blir vi så svaga när vi älskar? Jag är inte gjord av glas... Ingen skör liten blomma som bara skall gullas med.

Ta mig, håll mig, bind mig, knulla mig för i helvete!



  • Comments(3)//blogg.frokenfrestelse.se/#post79

Mellanlandning

VerklighetPosted by Fröken Frestelse Fri, March 27, 2015 10:42:19

Klart vi skämtar om att gå med i tusenmilaklubben. Men i ärlighetens namn så är ju faktiskt de där flygplanstoaletterna båda små, illaluktande och i allmänhet ganska äckliga. Ändå ligger lusten och lurar under turen och vi kan inte riktigt låta bli att hålla fingrarna borta från varandra.

Det känns ganska självklart att fyra timmars väntetid mellan flygen i Bryssel kommer urarta totalt.

Vi lyckas hållas oss i schack någorlunda under den första tiden. Kikar i butikerna, fikar och pratar och skrattar. Men de små subtila beröringarna får det att gå elektriska stötar mellan oss och hela tiden lurar den där glimten i ögat på honom som säger att när som helst nu så kommer han att trycka upp mig mot väggen och knulla mig riktigt hårt.

Men som med allt annat gäller det att vara känslig för läge och vaken för att kunna fånga tillfällen när de visar sig.

Bryssel är en ganska öppen flygplats, men ändå så har vi turen att hitta ett våningsplan som är näst intill avstängt och tomt. Två handikapptoaletter precis bredvid varandra...

Vi nyttjar först varsin, men när vi sedan båda öppnar dörrarna samtidigt och den trånga korridoren fortfarande är tom så vet jag redan vad han tänker innan han behöver öppna munnen. Jag slinker snabbt in och han låser dörren igen bakom mig. Lyckan är total!

Passionen som byggts upp under hela dagen fullkomligen exploderar och vi kastar oss över varandra. Jag nästan sliter ner hans byxor samtidigt som våra tungor leker. Han är hård på nolltid. Jag sätter mig på huk framför den maffiga kuken, slickar och suger girigt i mig hela härligheten. Det är så underbart med en ny miljö, eggande att bryta alla regler, upphetsande att veta att medan vi är där inne så skulle det lika gärna kunnat bildas en lång kö av väntande, kissnödiga resenärer som mycket väl börjat förstå vad vi har för oss. Jag är våt genom trosorna.


Han tar mig bakifrån. Hårt, djupt. Jag kommer nästan direkt. Pulserande, krampande om den hårda, härliga köttigheten. Han drar sig ur precis innan han själv förlorar kontrollen. Ejakulerar varma kaskader över min nakna bakdel. Sprutar ner mig med all sin lust. Den varma satsen, glänsande, droppande, från min kropp.


Vi kommer ut till samma tomma korridor. Går upp för trapporna med varsitt pillemariskt leende på läpparna. Hand i hand. Plötsligt så är fyra timmars väntetid en ganska så trevlig välsignelse.



  • Comments(3)//blogg.frokenfrestelse.se/#post78
Next »